Var på TA-övningar lite över en vecka sedan, och det enda jag kan säga är Wau. Hela gruppen har klart kommit långt, de ger liv åt sina karaktärer, scenerna får mera färg och känsla än bara texten låter en förstå. Trotsallt är en känsla, och jag ska göra mitt bästa för att få uppleva den igen, fast det skulle vara i form av åskådare, istället för skådespelare. Kämpa på alla, det blir en otrolig pjäs!

Ja visst kan teaterlivet vara jobbigt ibland. Eller åtminstone att försöka lägga ihop en hel gruppstidtabeller till en gemensam visade sig vara det. Datum för föreställningar förändrades, skådisar kom in och andra gick ut, panik, hysteri och stress orsakades av bristen på tid och mängden arbete. Bland tröttheten, höstkylan, den usla veckan och alla kliande ögon syntes ändå ibland små glimtar av ljus. Jag kan tala om att en massage ring är ett bra sätt att lysa upp även den mörkaste dagen.
Choklad funkar också bra, med undantag av alla godisstrejkare förstås.

Och sen verkar ju också det omöjliga alltid bli möjligt här hos oss. Problem blir lysande lösningar, solen lyser upp det mörka höstregnet. Vi borde faktiskt sluta oroa oss, för trots allt blir allting alltid det bästa. Eller åtminstone nästbästa.

För första gången sedan vi fick vårt manus i handen hade vi möjlighet och utrymme att faktiskt spela igenom scenerna, även om vissa rollpersoner inte befann sig på plats. Däremot märktes det direkt vilken uppgradering de rollpersoner som faktiskt befann sig på plats fick. Från att vara ord på papper fick de djup och liv på scenmvia skådespelarnas röster och kroppar. Partyflickorna fick mig att vilja rusa bort till andra sidan baren för att slippa se och höra dem, kärleksparet spydde regnbågar och hoppade hand i hand på rosa, fluffiga moln, och juristen såg bokstavligen ner på kundbetjänaren samt rusade omkring och pratade på som en yr tornado. Inte alls illa, med tanke på hur många gånger karaktärerna arbetats om! Gruppen överraskar och imponerar än en gång, åtminstone varandra och förhoppningsvis också sin regissör.

Redan nästa gång är det "inga papper" som gäller, så nu är det verkligen dags att plocka fram sin egna karaktär och lära känna honom eller henne riktigt ordentligt. För minns man inte sin replik är det alltid bra att kunna improvisera, så länge det blir en improvisation som även ens karaktär hade kunnat göra.
Och ni trodde att teater var simpelt. Teater är komplicerat, krävande och alldeles otroligt roligt.

Såklart man är spänd över gruppens reaktion på manuset. Såklart man skrattar åt replikerna och ordvalet fast man själv varit med och skrivit det.
Träff i mitt nästan för trånga rum med paj och te. Inte har trotsallt ledigt inte fast det är helgdag. Alla på plats tio över sex. Rekord.

Vi klarade en av att ta rundan snabbt idag. Lite kuri faktiskt. Återstår att göra det till det normala. Kanske vi börjar här och nu? För nu har vi en pjäs helt plötsligt. 20 sidor manus med karaktärer och repliker och en story. Nu måste vi börja jobba.
Vi kommer att visa föreställningen i ett festivaltält där mer eller mindre kräsna festivalbesökare söker den bästa underhållningen. De föredrar troligen action och fart och humor framför långa dialoger om människorrelationer. Vi måste tänka på det. Vi har rätt mycket långa dialoger. Men vi har också ett säkert blickfång. Det talas om sex genom hela pjäsen. Till och med finskspråkiga fastnar på ordet.

Har svårt för min bartender-karaktär. Vet inte om det är jag eller hon men har svårt att ta fasta på rollen, sätta in inlevelse som inte är jag själv. Kanske är hon för lika mig.
Vittu mikä vesirajamekko!
Menar du att man behöver en man för att kunna äta ost?

Nyligen hemkommen från Island och djupdykning i trotsallt. Sju veckor av total ovisshet om vad som hänt, jag visste vad min karaktär och pjäsen hette, där tog det slut.
Det blev en djupdykning som kändes och det kändes tufft och det kändes bra.

J dök upp och spred ut sin järnhand-tidtabell-aura i vår lilla ring på golvet.
Lite senare stod vi på utgivna positioner och drog igenom scener med replikpapper i handen och 90-tals musik ur högtalarna.
Tack till J. Vi behöver dig, men vi ska se till att inte behöva dig allt för mycket.

Gränsen mellan en skrikig fjant-pjäs och något som är satsat, humoristiskt och allvarligt på samma gång är hårfin. Jag insåg det då jag i början satt och såg på.
Jag insåg rätt fort att vår pjäs står på den senare sidan om de gränsen. Stadigt.

Någon skulle ha haft väldigt roligt åt oss ifall hon eller han råkat se in genom fönstret till källarvåningen. Tro att vi hade ett lame disco i vanligt lampsken men kanske småningom inse att vi nog egentligen gjorde nåt mer. Nåt ännu mer galet kanske, men ändå något mer.
Vi gjorde mycket. Vi gör mycket. Det kallas teater.

Vi har en ”stad-dans” där man måste höra och följa med hur de andra rör sig för att inte krocka, medan vi rör oss enligt vissa mönster på scen. Jag tycker om känslan av att backa genom scenen, kunna lita på att de andra väjer. För du vet att de gör det. Oftast.

Jag hoppade in i en annan roll då alla inte var på plats. Visste inte så mycket om något men det var bara att härja och leka full så det gick väl rätt bra.
Island gjorde gått och till och med mitt scen-jag har ändrats.
Fia har jag inte ännu lärt känna men jag fick ett papper med en lång lista på mina
karaktärsegenskaper. Och på veckoslutet blir det manus.

Både klocka och inträdesprov försvinner för här ska jag tillbringa min sommar.
Regissören säger tack för idag, stolar papper kex samlas ihop. De som inte har bråttom går på kaffe till tintin.
Det är här jag tänker tillbringa min sommar.
För det ska bli en jävla bra pjäs.

Vi har en pjäs. Vi har en död snövit, sju kvinnor, en man. Vi har en brändökille och en partytjej. The girl next door. En överpresterare. En okontrollerad galning. En Kvinna. En lesbisk. En med det hemska förflutna. Vi har en pjäs fylld av ångest och rädsla och skräck och ilska, drunknade drömmar och mörka djup. Men vi har också en pjäs fylld av ljus och vänskap och kärlek, ånger, förlåtelse och lycka. Och hopp.

Idag när vi satt på golvet i en ring och diskuterade om problemen som verkar ösa över oss som en våg saltvatten, förstod jag en grej. Jo, det här är svårt. Jo, vi kämpar med en komplicerad pjäs som vi själva gjort ännu mer komplicerad för varje dag som gått och jo, tiden bara flyter iväg som en kork i det där saltvattnet. Men vi är här tillsammans. Som en grupp. Och det är vårt val om det här lyckas eller ej, vår vilja som för oss framåt och gör det här till det vi vill att det skall vara. När jag såg på alla runtomkring mig och faktiskt förstod hur otroligt engagerade vi alla är i vad vi gör blev jag chockad över att jag egentligen blev så chockad. Varför blev jag det? Borde jag inte vid det här laget veta, efter allt vi gjort och talat om, att Trotsallt inte ger upp. Att vi ger allt eller ingenting. Nu vet jag om jag inte förr vetat. Det här kommer att bli en succé. Det vet jag.

Vi fotade promobilder, rätt tidigt med tanke på att vi ännu inte hade något manus eller exakt storyline, men eftersom jag skulle åka till Island nästa dag så gjorde vi det då, för att alla skulle kunna vara med. Dessvärre hade en i gruppen migrän, så vi var ändå inte alla.
Det har flera gånger hänt att någon kommit till träffen och mått illa eller på annat sätt dåligt, men det måste vara något med stället och situationen (och gruppen :) för oftast brukar personen bli helt återställd inom kort. Teatermagi.
Jag skulle nog inte klara av att vara ledare för gruppen. Största delen av träffen gick till påklädning, sminkning och friserande av oss skådespelare, då "huvudmålet" för den gången var att ta bilder. Jag skulle ha gått omkring och stressat, medan S bara gick mellan rummen och sa att hon kände sig så stolt och att vi (= snarast S och S som lagade oss) var så duktiga. Jag är tacksam över vår tålmodiga regissör.
Slutligen var vi alla klädda i pastellfärger och klackskor, hade illröda läppar och vackert smink och proffsigt lagade hår. Vi poserade på olika sätt, mot slutet med alla liggandes på golvet. Hade man tur var det bekvämt, hade man otur var det inte det.
Men konst behöver inte vara bekvämt.
Emellanåt kände jag mig som den som inte kan släppa loss framför kameran, ta en roll. Den som stod stel på det stället av bilden som inte fungerade med helheten. Men det blev nog bra bilder till slut, har jag förstått på dem som sett dem. Tack till fotografen!
Nu återstår att se vad som hinner hända med pjäsen (som fått det fina namnet "Snövit är död.") under tiden jag är borta.
Under sommaren blir det regelbundna övningar nästan varje vecka, och i juli bär det av till Facec etnofestival.

Aurora Helsinki är en nyskriven pjäs som handlar om mentala sjukdomar och hur vården av dem ser ut och har sett ut i Helsingfors. Den baserar sig helt på faktamaterial, och spelas som bäst på Viirus. Vi var och se den med nästan hela trotsallt-gruppen.

Dels var det finlandssvensk teater. Innan föreställningen hann jag bonga flera bekanta i publiken. Flera av skådespelarna var bekanta från tidigare pjäser.
Dels var det en stor satsning, mycket bra skådespelare och ganska mycket dramaturgi, fysiska händelser på scen. Eftersom de olika karaktärernas problem främst framfördes med monologer så behövdes det fysiska för att öka interaktiviteten mellan skådespelarna och för att det skulle hända mera på scen.

Där var den manodepressiva bulimikern, en svår och intensiv roll som sköttes jättebra av Maria Ahlroth. En annan av mina favoriter var hippieflickan som spelades av Victor Idman. Jätte sympatisk och vacker karaktär, som också den var jättebra skådespelad.
Pjäsen innehöll en del musik, som genast gav mera stämning. Scenen med Imogen Heaps Hide and seek i slutet av pjäsen var helt ljuvlig.

En sak som jag reagerade på var att så gott som alla sorter av läkarkaraktärer som fanns var oförstående, behandlade patienterna med brutala metoder och var allt annat än stödjande. Emellanåt igen verkade läkaren vara en smart typ, men huruvida det hela tiden var samma läkare blev lite öppet. Pjäsen är faktabaserad, men man undrar hur realistisk detaljen om läkarnas förhållande till patienterna är gällande mentalvården i Helsingfors. De som blivit intervjuade för pjäsen har ju varit de som överlevt sina sjukdomar, så då kan inte vården ha varit alldeles usel. Svårt att veta såklart.

En annan sak var könsfördelningen. Alla mentalt sjuka karaktärer i pjäsen var kvinnor, förutom den ena mannen som visserligen syntes bara på film. De tre manliga skådespelarna spelade antingen läkare, stereotypa bögar eller andra mer eller mindre oförstående medmänniskor. Fast detta beror antagligen mera på det material som fanns från intervjuerna än på klichéaktiga könsroller.

Hur är det då att gå och se en pjäs med sin egen teatergrupp, ur skådespelar- och "vi gör själva teater" -synvinkeln? Dels reagerar man på små detaljer, tex koreografier och övriga dramatiska lösningar, tänker att "det där är fint och fungerar", får kanske lust att själv använda sig av något liknande. Dels reagerade jag på butikskassen som kom in på scenen i ett skede, kunde föreställa mig hur någon innan varje föreställning checkar att all rekvisita finns där den ska. En butikskass blir en viktig detalj, en av många, som är med och gör en fungerande helhet. Något sånt tänkte jag aldrig på innan jag själv började med teater.

Det är en tankeväckande föreställning, inte så jättemycket till dramatisk kurva, men starka karaktärer och berörande material. Rekommenderar!

(mera detaljer och recensioner hittas på viirus.fi)