Om pjäsen Aurora Helsinki

21.03.2011 kl. 10:57
Aurora Helsinki är en nyskriven pjäs som handlar om mentala sjukdomar och hur vården av dem ser ut och har sett ut i Helsingfors. Den baserar sig helt på faktamaterial, och spelas som bäst på Viirus. Vi var och se den med nästan hela trotsallt-gruppen.

Dels var det finlandssvensk teater. Innan föreställningen hann jag bonga flera bekanta i publiken. Flera av skådespelarna var bekanta från tidigare pjäser.
Dels var det en stor satsning, mycket bra skådespelare och ganska mycket dramaturgi, fysiska händelser på scen. Eftersom de olika karaktärernas problem främst framfördes med monologer så behövdes det fysiska för att öka interaktiviteten mellan skådespelarna och för att det skulle hända mera på scen.

Där var den manodepressiva bulimikern, en svår och intensiv roll som sköttes jättebra av Maria Ahlroth. En annan av mina favoriter var hippieflickan som spelades av Victor Idman. Jätte sympatisk och vacker karaktär, som också den var jättebra skådespelad.
Pjäsen innehöll en del musik, som genast gav mera stämning. Scenen med Imogen Heaps Hide and seek i slutet av pjäsen var helt ljuvlig.

En sak som jag reagerade på var att så gott som alla sorter av läkarkaraktärer som fanns var oförstående, behandlade patienterna med brutala metoder och var allt annat än stödjande. Emellanåt igen verkade läkaren vara en smart typ, men huruvida det hela tiden var samma läkare blev lite öppet. Pjäsen är faktabaserad, men man undrar hur realistisk detaljen om läkarnas förhållande till patienterna är gällande mentalvården i Helsingfors. De som blivit intervjuade för pjäsen har ju varit de som överlevt sina sjukdomar, så då kan inte vården ha varit alldeles usel. Svårt att veta såklart.

En annan sak var könsfördelningen. Alla mentalt sjuka karaktärer i pjäsen var kvinnor, förutom den ena mannen som visserligen syntes bara på film. De tre manliga skådespelarna spelade antingen läkare, stereotypa bögar eller andra mer eller mindre oförstående medmänniskor. Fast detta beror antagligen mera på det material som fanns från intervjuerna än på klichéaktiga könsroller.

Hur är det då att gå och se en pjäs med sin egen teatergrupp, ur skådespelar- och "vi gör själva teater" -synvinkeln? Dels reagerar man på små detaljer, tex koreografier och övriga dramatiska lösningar, tänker att "det där är fint och fungerar", får kanske lust att själv använda sig av något liknande. Dels reagerade jag på butikskassen som kom in på scenen i ett skede, kunde föreställa mig hur någon innan varje föreställning checkar att all rekvisita finns där den ska. En butikskass blir en viktig detalj, en av många, som är med och gör en fungerande helhet. Något sånt tänkte jag aldrig på innan jag själv började med teater.

Det är en tankeväckande föreställning, inte så jättemycket till dramatisk kurva, men starka karaktärer och berörande material. Rekommenderar!

(mera detaljer och recensioner hittas på viirus.fi)

EP
Hur blir en pjäs till i Trotsallt-style? Om du vill veta svaret så följ med denna blogg!

Senaste kommentarer

06.05, 00:33Trotsallt ger inte upp! av Saara
19.02, 19:43Nya vindar av diktpool.ratata.fi (Joni)
18.02, 21:58Nya vindar av essellem (emma)
28.11, 21:35Boka biljett till Hänglås nu! av Robin
26.11, 15:21Boka biljett till Hänglås nu! av Stella